Etiketter

, , , , ,

Då var det dags för mitt lilla hundboksprojekt.
Sitter vid köksbordet med en kanelbulledeg på jäsning och första skivan ur boxen med Janne Schaffers alla skivor igång i cd-spelaren. Jag är en stooooor Schaffer-nörd, men nu ska det handla om hundar.

Först ut i Lotta läser-serien är Per Jensens bok Hundens språk och tankar (Natur&Kultur, 2011). Kort om författaren och boken kan sägas att Jensen är professor i etologi, och boken handlar om hunden och människan och samspelet däremellan, men också om hundens inre, hur den kommunicerar med oss och hur den tänker.

Jag har inte hunnit sådär jättelångt än, ca 50 sidor. Och som sagt har jag inte tänkt mig att detta ska vara någon sorts recension, snarare reflektion över vad den här boken ger mig som hundägare och “lekman”.
Boken har hittills tagit upp hundens etologiska historia, någonting jag finner väldigt intressant. Jag har bland annat fått reda hur man kategoriserar arter och raser på latin (jag tar lätt till mig alla de nördigaste kunskaperna) samt väldigt intressant information om hundens egentliga härstamning.

Vi har alltid tänkt oss att hunden härstammar i rakt nedstigande led från vargen. Men vet vi egentligen hur “rakt nedstigande” detta led är? När jag hört en sådan kommentar har jag egentligen alltid tänkt att det bara finns en enda typ av varg att härstamma ifrån. Åh, så naivt! Det finns ju hur många olika vargar som helst. Såklart! Varför inte? Nåväl, alla hundrasers DNA visar härstamning tillbaka till en varg som fanns (finns?) i Asien, men ingen hundras DNA visar härstamning tillbaka till de vargar som finns i USA. Spännande indeed!

Allra mest fastnade jag dock för den delen som handlade om domesticering. Tanken på att det kunde vara ett win-win-förhållande gjorde mig på något vis nöjd. Att det inte enbart behöver handlat om människan som “tog för sig” och bestämde att dessa fina vargar skulle “tillhöra” oss, vår art. Jensen menar på att det är troligt att de vargar som är förfäderna till dagens hundar inte tämjdes i den meningen att de lärde sig att underkasta sig människan, utan att det finns en möjlighet att de höll sig nära människan därför att det helt enkelt gynnade dem. Inte helt omöjligt, eller hur? Jag menar, varför sticka från någon som ger dig mat och beskydd? Och att människan i sin tur lärde sig att använda dessa vargar för beskydd och jakt. Vargarna upptäckte saker människornas sinnen inte gjorde.

Vad hände då när vargen blev domesticerad och blev hund? Dess fysik ändrades. Skallen blev kortare, och likaså benen. Men framför allt ändras djurens pigmentering. De behövde inte längre sina kamouflagefärger, eftersom människorna skyddade dem. Detta är enligt Jensen någonting som går att se hos de andra av våra tamdjur: nötkreatur, hästar, grisar, får och getter.

Vad ska jag då med all denna information till? Bra fråga!
Jo, jag kan bland annat förstå att Tengils korta nos (okej, jag medger att detta är lite av ett “extremfall”) är en typisk hundgrej, som inte härstammar direkt från vargen, utan är en anatomisk utveckling i takt med att vargen blivit hund, ett djur som inte har så många likheter med vargen som vi ibland tror oss se.
I grund och botten finns en betydande skillnad mellan hund och varg. Hunden är domesticerad, det är inte vargen. I praktiken betyder detta att hunden är skapt för att leva tillsammans med människor. Det känns på något sätt fint tycker jag. :-)

Jag är mycket imponerad av boken! Den är liksom lättbegriplig, trots att det är en del fackspråk och termer. Men jag gillar den. Nu är det dags att baka ut kanelbullarna här och ikväll ska jag sjunka ner i soffan med te och nybakta bullar och förkovra mig ännu mer i denna underbara bok.