Idag tänkte jag skriva om två saker, ett litet kort exempel och en lite längre debatt. Vi börjar med exemplet.

Jesper och jag gick tillsammans till ICA i morse för att köpa lite färska frallor och ägg. På vägen hem ser vi en kvinna gå med sin hund (typ tollare eller liknande) okopplad. Vi möter en hund och då går kvinnan en bit bakom oss. Hon börjar hyscha och puttra och jag vet inte vad för att få sin hund att stanna, men måste ändå ta tag i selen på den för att den inte ska springa fram till den mötande hunden. OBS! Hon kopplar inte hunden. När hundarna väl har passerat varandra släpper hon sin hund igen och det dröjer inte länge förrän den i princip går med nosen nedkörd i påsen där vi har våra frukostbullar. Kvinnan börjar hyscha och puttra igen och hunden blir genast väldigt intresserad av ett elskåp, men struntar fortfarande i sin tvåbening. Jesper och jag kan inte låta bli att retas. Jag vet, man ska inte göra det, men det gick verkligen inte att låta bli. Så Jesper börjar vissla lite, en melodi och vips så har jag en kall nos mot min ena hand. Jag vänder mig om till kvinnan och säger att jag är rädd för hundar och ber henne koppla hunden. Vad gör hon? Jo, hon säger ”jaha” och säger åt sin hund att gå åt vänster, in på en annan gata.

Behöver jag säga att det rök ur mina öron en god stund efter att vi kommit hem?
Jag har aldrig förstått det här med att ha hunden lös i stan. För det spelar ingen roll hur bra koll du anser dig ha på din hund, du har ingen koll på alla andra, deras barn, bilar eller hundar. Och i det här fallet så hade kvinnan ingen som helst koll på sin hund.
Jesper kom med en fin idé att man alltid borde gå runt med ett extra koppel i fickan och helt sonika koppla de hundar som går lösa för att sedan räcka över ändan till ägaren och förklara vitsen med koppeltvång. För det är de människor som inte förstår innebörden av koppeltvång som förstör för alla oss andra.

Generellt gäller koppeltvång i alla större städer samt även i tättbebyggda områden. Information om detta ska finnas hos kommunen, så det ska inte alls vara svårt att leta fram vad som gäller för området där du bor. Koppeltvång finns av flera olika anledningar. Hundar ska inte springa lösa och kissa och bajsa vart som helst. Hundar får inte vistas på anlagda lekplatser. Hundar ska hållas kopplade så att de inte kan orsaka skador på egendom, personer eller andra djur. MEN, viktigast av allt och en sammanfattning av ovastående punkter, du ska hålla din hund kopplad av respekt för dina medmänniskor. Din Fido är säkert världens snällaste, men det finns faktiskt de människor som inte vill hälsa ens på världens snällaste hund. Det finns människor som är rädda och allergiska. Respektera dem. Och inte heller jag, som tycker att hundar är bland det bästa som finns, vill ha en okänd hund dreglandes över mina frukostfrallor. Respektera mig.

Koppeltvång finns inte till för att begränsa oss hundägare och våra hundar. Det finns till för att hundarna ska få behålla den plats i samhället som de har idag. För att alla de som inte tycker om hundar lika mycket som du och jag, fortfarande ska kunna acceptera dem. Om du tycker att din hund förtjänar att gå som den vill, okopplad, på varje promenad får du helt enkelt finna dig i att flytta från tätbebyggelsen. Svårare än så är det inte.

Puh! Som jag eldar upp mig. Var tvungen att ta en liten promenad- och lekpaus med Tengil. Det var kul! Trots ett plötsligt snöande. Vi tog en lång promenad runt kanalen och ”gjorde läxan”, dvs tränade på inkallning och följsamhet. Gick strålande! Sedan fick Tengil bestämma vart vi skulle gå och givetvis hamnade vi i rastgården. Lek och bus, tänkte han. Förklädd träning, tänkte jag. Och så latjade vi med hans nya kampknut ett tag innan vi började träna på ”stanna kvar” och inkallningar med större störning. Det gick galant det med. Men det var svårt med inkallningen när han var tvungen att springa förbi knuten. Så där finns putsningsmöjligheter kvar. Skönt att veta.

Nu till inläggens andra punkt.
För några dagar sedan gjorde Jesper mig uppmärksam på en artikel som publicerats på Sydsvenskans webbplats den 17 juli förra året. Artikeln handlar om den nya tillsynslagen för hundar används rent praktiskt. Jag kommer inte att diskutera hela artikeln av den enkla anledningen att den är så hemsk att jag inte orkat läsa hela. Artikeln i sin helhet finns att läsa här.

Tillsynslagen i fråga ger polisen (en svensk myndighet) rätt att omhänderta hundar som uppvisat s.k. aggressivt beteende, mentaltesta dessa för att utifrån testet avgöra om hunden ska avlivas, omplaceras eller återlämnas till sin ägare med ev. restriktioner.
När jag först fick höra talas om den här lagen tyckte jag att det lät bra. Det lät som att de hundar som ”oprovocerat” attackerat någon (vilket hundar aldrig gör, det är bara människan som är blind för provokationen) åtminstone skulle få en ”rättegång”, inte bara skjutas på plats. Men nu är jag inte alls ett fan av den här lagen.

Enligt artikeln går dessa mentaltester ut på att ”återskapa” situationen i vilken attacken skedde. ”En begränsad del” av dessa tester utgörs också av ”en fysisk såväl som en psykisk belastning”. Enligt de protokoll Sydsvenskan tagit del av innebär detta i praktiken sparkar och slag. Man har också i protokollen hittat dokumentation av en hund som uppvisat aggressivt beteende gentemot en annan hund och då hängts upp ”en god stund” i en strypsnara.

Rent krasst betalar jag för det här. Med min skatt. Jag tänker inte ta några politiska diskussioner nu, men rent krasst är det ju så. Och det äcklar mig.
Att en svensk myndighet helt lagligt får misshandla (i många fall redan vanvårdade) djur på det här sättet är mer än skandal. Att det enligt Sydsvenskans artikel dessutom finns anledning att tro att det är skillnad på hundar och hundar gör det hela ännu värre. En vanlig privatpersons hund kan man avliva utan att informera ägaren, medan en schäfer som kommer från en av polisens egna uppfödare (en uppfödare som fött upp X antal av polisens tjänstehundar) får springa runt och attackera så mycket som 6 gånger och ändå inte omplaceras, trots att polisen själva funnit att ägaren inte klarar av hunden.

Och det är inte bara jag som kritiserar detta. Även JO (justitieombudsmannen) har kritiserat polisens arbete och menar att ”avlivning är en irreparabel skada och kan uppfattas som en förlust av en familjemedlem”. Detta visserligen om det enskilda fallet ovan, när polisen avlivade den omhändertagna hunden utan att kontakta ägaren, men dock.

Vad jag undrar är vilka förväntningar man har på de resultat dessa tester ska visa, eftersom man, enligt protokoll, även avlivar hundar som inte visar någon aggressivitet. Vilket resultat förväntar man sig få när man sparkar och slår en hund? Att den ska börja slicka vederbörande i ansiktet och vifta på svansen? Jag menar, hur dum får man bli? Det är väl klart som korvspad att hunden reagerar med att försvara sig. Det var ju du som började! Helt oprovocerat dessutom.

När jag läste den här artikeln blev jag rädd. För min egen del. För Tengils del. Tengil är världens snällaste hund. Han ger sig, i de allra flesta lägen. Lägger sig på rygg, vissar pinnen och vrider sig som en mask. Snälla slå mig inte jag vill bara leka. Men jag vet att i samma stund någon ger sig på mig eller honom, då är han inte den snälla lilla söta längre. Då blir han mammas vakthund. Och det är så han ska vara. Det är så hans ras ska vara.
Bostonterriern är känd för sin naivitet. Den är kompis med alla. Alltid. Nästan. Alltid utom i trängda situationer. I en sådan skulle Tengil ge allt för att försvara sig. Precis som alla hundar. Och han skulle vinna. Och ponera då att han skulle bita någon. Och hamna i polisens ”mentaltest” och bli sparkad och slagen. Han skulle bli asförbannad. Och avlivad. Eftersom han var ”aggressiv”. Och försvarade sig.

Jag är livrädd. För att människor är så jävla rädda för någonting vi inte behöver vara rädda för. Med ett stort måtta sunt förnuft skulle människor kunna förstå och acceptera hundar, istället för att se dem som potentiella hot. Hundar är inte vapen. Hundar är inte hormonstinna krigsmaskiner med en blodtörst större än Draculas. Hundar är skapta av människan och för att leva tillsammans med oss.
När glömde vi bort det?

Först ut i Lotta läser-serien är Per Jensens bok Hundens språk och tankar (Natur&Kultur, 2011). Kort om författaren och boken kan sägas att Jensen är professor i etologi, och boken handlar om hunden och människan och samspelet däremellan, men också om hundens inre, hur den kommunicerar med oss och hur den tänker.

Jag har inte hunnit sådär jättelångt än, ca 50 sidor. Och som sagt har jag inte tänkt mig att detta ska vara någon sorts recension, snarare reflektion över vad den här boken ger mig som hundägare och ”lekman”.
Boken har hittills tagit upp hundens etologiska historia, någonting jag finner väldigt intressant. Jag har bland annat fått reda hur man kategoriserar arter och raser på latin (jag tar lätt till mig alla de nördigaste kunskaperna) samt väldigt intressant information om hundens egentliga härstamning.

Vi har alltid tänkt oss att hunden härstammar i rakt nedstigande led från vargen. Men vet vi egentligen hur ”rakt nedstigande” detta led är? När jag hört en sådan kommentar har jag egentligen alltid tänkt att det bara finns en enda typ av varg att härstamma ifrån. Åh, så naivt! Det finns ju hur många olika vargar som helst. Såklart! Varför inte? Nåväl, alla hundrasers DNA visar härstamning tillbaka till en varg som fanns (finns?) i Asien, men ingen hundras DNA visar härstamning tillbaka till de vargar som finns i USA. Spännande indeed!

Allra mest fastnade jag dock för den delen som handlade om domesticering. Tanken på att det kunde vara ett win-win-förhållande gjorde mig på något vis nöjd. Att det inte enbart behöver handlat om människan som ”tog för sig” och bestämde att dessa fina vargar skulle ”tillhöra” oss, vår art. Jensen menar på att det är troligt att de vargar som är förfäderna till dagens hundar inte tämjdes i den meningen att de lärde sig att underkasta sig människan, utan att det finns en möjlighet att de höll sig nära människan därför att det helt enkelt gynnade dem. Inte helt omöjligt, eller hur? Jag menar, varför sticka från någon som ger dig mat och beskydd? Och att människan i sin tur lärde sig att använda dessa vargar för beskydd och jakt. Vargarna upptäckte saker människornas sinnen inte gjorde.

Vad hände då när vargen blev domesticerad och blev hund? Dess fysik ändrades. Skallen blev kortare, och likaså benen. Men framför allt ändras djurens pigmentering. De behövde inte längre sina kamouflagefärger, eftersom människorna skyddade dem. Detta är enligt Jensen någonting som går att se hos de andra av våra tamdjur: nötkreatur, hästar, grisar, får och getter.

Vad ska jag då med all denna information till? Bra fråga!
Jo, jag kan bland annat förstå att Tengils korta nos (okej, jag medger att detta är lite av ett ”extremfall”) är en typisk hundgrej, som inte härstammar direkt från vargen, utan är en anatomisk utveckling i takt med att vargen blivit hund, ett djur som inte har så många likheter med vargen som vi ibland tror oss se.
I grund och botten finns en betydande skillnad mellan hund och varg. Hunden är domesticerad, det är inte vargen. I praktiken betyder detta att hunden är skapt för att leva tillsammans med människor. Det känns på något sätt fint tycker jag.

Jag är mycket imponerad av boken! Den är liksom lättbegriplig, trots att det är en del fackspråk och termer. Men jag gillar den. Nu är det dags att baka ut kanelbullarna här och ikväll ska jag sjunka ner i soffan med te och nybakta bullar och förkovra mig ännu mer i denna underbara bok.

Först fick jag sova jääääääättelänge tillsammans med morsan. Åh, jag gosade in nyllet i hennes knäveck och snarkade loss. Ni ska veta att 5 av veckans 7 dagar går min morsa upp astidigt, typ klockan 06.00. Bah! Då har man ju knappt ens hunnit in i djupsömnen. Nä, får jag välja så sover jag till tio – minst. Och det bästa är när morsan gör det också. Och idag är det ju tydligen heeeeeeelg, som tvåbenigarna gastade om igår, och då går morsan inte upp tidigt. Sköööönt!

Sen så åts det frukost i jag vet inte hur länge. De pratade om att vi skulle åka till havet och jag fattar inte varför man ska äta en sån lång frukost då. Då är det väl bara att åka?! Men nehej, här åts det fil och mackor och dracks både te och kaffe och det var ett himla pladdrande över bordet. Jag insåg att jag nog också fick ta och äta upp min frulle, även om det var under protester. Jag ville ju ut!! Och precis när de börjar klä på sig och packa väskan och jag står redo att bli påklädd vid ytterdörren, tror ni inte morsan får ett jävla fnatt och kommer springande med klotången då? Visserligen tycker jag ganska mycket om att få klorna putsade, men NU?! Vi skulle ju till havet! Nåväl, upp i farsans famn och snällt räcka fram tass efter tass.

Och sen, när det väl var klart, då stack vi äntligen iväg. Det blev promenad både dit och hem och jag gick så fint i kopplet så sa farsan. Klart, man är väl ingen dummis inte. Det var massa roliga vovvar nere vid havet. En lurvig ganska stor kille tyckte det var nödvändigt att sätta mig på plats. Hallå, ser jag farlig ut eller?! Jag vill ju bara leka. Fick slänga mig på rygg med pinnen i vädret. Men när jag gjort det ville han inte leka längre… Hittade dock en kul tjej att leka med. Hon var nästan lika platt om nosen som jag, fast mycket större än mig. Råkade springa in i henne och det var som att springa in i en vägg. Hihi! Såhär kul hade vi:

Brottningsmatch

Nog för att det är kul att busa med de andra hundarna vid havet, att busa med farsan är ändå det bästa. De hade tagit med min fina snörboll som jag fick i julklapp och gissa om jag älskar den?! Åh, vi hade så kul jag å farsan.

Farsan å jag busar. Kolla vikken fin pinne jag har i munnen!

Leeeek!

Nu är jag allt ganska trött. Morsan å farsan ska på bio ikväll så de ville göra nått kul med mig så jag inte ska vara putt för att det inte blir hemmamys. Jag är inte putt! Eller jo, lite, för de ska äta popcorn på bion och jag får inga. Men jag har fått en dentastix idag! Mmmmm, de är det bästa jag vet!!

Nä hörrni, nu måste jag nog slagga lite.

De senaste två dagarna har jag läst en väns blogg och börjat tänka att även jag vill blogga om meningsfulla saker, något mer än bara rapporter över vad vi gjort idag. Men jag tycker att jag är tjatig. För jag intresserar mig inte särskilt för politik, ekonomi hör jobbet till och därför är det inget jag diskuterar offentligt som privatperson. Mat och träning är visserligen intressant, men jag har inget behov att framföra mina åsikter om det.

Det enda jag tycker någonting om (och som jag också har ett stort behov av att framföra) är hundar. Och hundhållning. Och hundträning. Och hund”uppfostran”. Det är sådant som får igång mig. Det vill jag skriva om. Och prata om. Jag hoppar på folk på stan om de behandlar sin hund på ett sätt jag anser är fel. Vet inte om det gör någon skillnad för hunden egentligen, men det gör skillnad för mig.

Men när det gäller skrivandet på bloggen känns det som att jag bara upprepar mig. Jag skriver om hur man ska göra, exemplifierar och drar slutsatser. Jag behöver nya infallsvinklar. Därför har jag nu börjat läsa Per Jensens bok Hundens språk och tankar. Har inte hunnit så långt men har redan nu förstått att jag kommer lära mig en hel massa. Och DET tänkte jag dela med mig av här på bloggen! Minns någon det nya inslaget i bloggen jag skrev om innan jul? Här har ni det: jag läser hundböcker av personer jag sympatiserar med och personer jag absolut inte håller med, och sedan skriver jag om dem här på bloggen. Inte som en recension, bara lite tankar om det jag läser. Vad tycks? Jag hoppas på att jag slipper känna mig tjatig.

Men nu är frukosten klar och sedan ska vi bege oss ut i det vackra vädret.

Det var ett tag sedan nu jag läste om uppletande och jag har inte kommit mig för att prova det förrän nu. Men det var kul. Den stora skillnaden från spår (som jag har uppfattat det) är att hunden inte följer ett spår fram till målet utan istället letar reda på en sak genom att vädra den. Ungefär som när man gömmer godis eller leksaker hemma och frågar var de är. Fast uppletande görs på en mycket större yta.

Men vi körde ganska liten yta och Tengil körde nosen i backen en hel del för att se om han gick där jag gått. Så det blev en blandning av spår och uppletande. Men det är ju egentligen skit samma. Vi hade kul och Tengil fick använda huvudet. Det var det viktigaste.

Nu är vi trötta. Såhär trötta:

Men nu är det mellandagar och jag är tillbaka på jobbet och ja, allting är som vanligt. Fast vissa saker är faktiskt bättre än vanligt. Igår ringde nämligen veterinären med besked om provsvaren från förra veckans blodprov. Fenemalnivån var perfekt! Den låg på 60 och ska ligga på minst 45. Men bäst av allt: spåren på levern är nästan helt borta!!!!! HURRA HURRA HURRA!!!! Den sänkta dosen fungerar således alldeles utmärkt. Dock hade Tengil en ganska jobbig morgon i torsdags med ganska många anfall efter onsdagskvällens tågresa, men veterinären sa det som vi hoppats på, att vi om vi vill kan höja dosen tillfälligt inför händelser som vi vet/tror kommer stressa Tengil, exempelvis resor. På så sätt kan vi parera det hela bättre, utan att behöva ha en ständigt för hög dos. Gissa om vi är glada? Fenemal har återigen gjort sig förtjänt av sitt smeknamn: Fenomenal.

Till helgen åker vi till Småland och Js föräldrar för att fira in det nya året. Det ska bli skönt med lite skogsvistelse igen. Ser lååånga skogspromenader med frukostmatsäck framför mig. Och så blir det ju lite lekande med min nya leksak också. Tyckte jag var värd en liten julklapp från mig själv efter året som gått, så på annandagen inhandlade jag mig en fin liten vit iPhone 4s. Och visst har jag förstått att kameran ska vara nåt alldeles extra, men detta hade jag inte kunnat föreställa mig alls. Har tagit lite bilder idag, de kommer på bloggen under de kommande dagarna.

Har (som vanligt) lite dåligt samvete för Tengil för att det blivit ganska mycket skrotande nu under julen (och en bit innan också) och inte så mycket träning men jag vet ju att det handlar om att hitta en balans i hans lilla huvud så att det inte blir för mycket eller för lite av någonting. I julklapp fick Tengil en månadsförbrukning Dentastix och två stycken leksaker: ett rep med ögla i ena änden och en repboll i andra änden, och en liten blå gummisak med hål i som man kan gömma saker i och tugga på. Och ikväll har vi faktiskt ägnat oss åt både träning och hjärngympa med dessa saker.

Repet använde vi som störning när vi tränade på ”stanna kvar” och den blå gummisaken fick bli en liten spårövning. Jag fyllde den med lite korv, gömde den i sovrummet och lade ut ett spår till den. Det tog allt en liten stund att klura ut det. Men säga vad man vill om hemmaträning – jag längtar ut till skogen så vi kan få lite mer spejs att öva på. Bara två dagar kvar…

Veterinärbesöket i tisdags gick btw mycket bra, Tengil charmade alla som vanligt. Provsvaren får vi på telefon den 27:e. Dock började dagen idag inte så kul, massa massa hugg i luften och kramper i käke, nacke och vänster bakben. Fortsätter det får vi höja Fenemaldosen redan ikväll, men förhoppningsvis kan vi avvakta och diskutera med veterinären på tisdag.

Den här bilden är visserligen från i söndags, men den är himla söt

I väntan på tåget

Smile for the camera

Man blir trött av att åka tåg

Allt måste ju sitta perfekt

"Hej mitt vinterland"

Ajm dä king åf dä vörld!

Ajm dä king åf dä vörld!... på en annan snöklump